Joniserande strålning i samhället
Joniserande strålning kan användas på många sätt. Här sammanfattar vi den joniserade strålningens olika användningsområden i samhället.
Joniserande strålning inom sjukvården
Röntgen är en väletablerad metod inom medicinsk bildgivning som använder joniserande strålning för att avbilda kroppens inre strukturer, såsom ben, organ och vävnader. Med hjälp av denna bildteknik kan läkarna undersöka anatomiska förändringar i kroppen, ställa diagnos och ge behandling.
Joniserande strålning är också grunden för radiofarmaka, det vill säga läkemedel som innehåller radioaktiva isotoper. Radiofarmaka används till exempel för att hitta och avbilda specifika vävnader eller processer i kroppen, som exempelvis cancermetastaser.
Strålbehandling är en medicinsk behandlingsmetod där joniserande strålning används för att behandla cancer, eller lindra de symtom som sjukdomen kan ge upphov till. Innan behandlingen påbörjas, utförs noggranna undersökningar och bildstudier (till exempel datortomografi) för att lokalisera tumörer. En behandlingsplan tas fram för det specifika behandlingsområdet och strålningar anpassas för att skona omkringliggande friska vävnader och organ. Den joniserande strålningen verkar genom att skada cancerceller och hindra deras tillväxt.
Den som bedriver sjukvård eller tandvård har ansvaret för att verksamheten är strålsäker för patienter och personal.
Joniserande strålning inom industrin
Joniserande strålning används för att förbättra precision och kvalitet inom ett flertal tillverkningsprocesser.
Inom tillverkning och materialhantering används exempelvis joniserande strålning för att mäta densitet, sammansättning och form. Strålning används för att i material upptäcka små sprickor, defekter eller avvikelser i produktionsprocessen, vilket ökar kvaliteten av produkter.
I laboratorier och produktionsanläggningar används joniserande strålning för att utföra avancerad materialanalys och identifiera innehåll och eventuella föroreningar, exempelvis inom livsmedels- och läkemedelsindustrin.
Joniserande strålning inom energiproduktion
Ett kärnkraftverk drivs av en process där atomkärnor klyvs under starkt kontrollerad form. När uranatomerna i reaktorns bränsle klyvs skickas neutroner ut. De frigjorda neutronerna interagerar med andra urankärnor och orsakar ytterligare kärnklyvningar i en kedjereaktion. Processen alstrar höga nivåer av joniserande strålning, bland annat neutronstrålning, inne i reaktorn. Många av de så kallade klyvningsprodukterna i bränslet är radioaktiva. Radioaktiviteten i bränslet klingar av med tiden, men innebär att det använda bränslet måste vara föremål för särskild hantering under mycket lång tid.
Kärnklyvningen värmer vattnet i reaktorn varpå ånga uppstår som sedan leds till en rad ångturbiner. I ångturbinerna omvandlas värmen till mekanisk energi då turbinernas blad snurrar. Turbinerna driver i sin tur en generator som skapar elektricitet. Elen förs sedan vidare ut i landets elnät.
Det finns cirka 440 kommersiella kärnkraftverk i världen, fördelade på ett 30-tal länder. I Sverige står kärnkraften för cirka 30 procent av den totala elproduktionen. Det finns sex kärnreaktorer i drift, fördelade på tre platser: Forsmark, Oskarshamn och Ringhals.
Utöver dessa finns ytterligare ett antal kärntekniska anläggningar i Sverige, för tillverkning av kärnbränsle och lagring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.
Det är alltid den som driver en kärnteknisk verksamhet som har det fulla ansvaret för att anläggningen är säker och att personalen och omgivningen skyddas mot skadlig verkan av joniserande strålning.
Den som driver verksamheten ansvarar också för att hanteringen av kärntekniskt avfall sker på ett säkert sätt.
Joniserande strålning från kärnvapen
Kärnklyvningen upptäcktes i slutet av 1930-talet, och det stod tidigt klart att fenomenet kunde utnyttjas i vapensammanhang. Under andra världskriget gjorde därför båda sidor stora ansträngningar att utveckla kärnvapen. I juli 1945 provsprängde USA sin första atombomb och bara några veckor senare, den 6 och 9 augusti 1945, fälldes två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Sedan dess har inga atombomber använts i krig.
Vid en kärnvapenexplosion påverkas närområdet direkt av stötvåg samt värmestrålning och joniserande strålning. I explosionen bildas även stora mängder radioaktiva ämnen som blandas i ett moln med vapenrester och material från omgivningen. När molnet svalnar sprids materialet, det radioaktiva nedfallet, med vinden över stora områden. Nedfallet blir störst när kärnvapenexplosionen sker nära marken.
Enligt icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT) finns det fem länder som officiellt har kärnvapen: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Några andra länder, som står utanför fördraget, har också utvecklat kärnvapen.
Strålsäkerhetsmyndigheten arbetar i Sverige och internationellt med att kontrollera kärnämnen. Målet är att säkerställa att kärnämnen, det vill säga uran, plutonium och torium, och kärntekniska anläggningar inte används för att tillverka kärnvapen eller andra typer av nukleära sprängladdningar.