Kärnkraftsolyckor i världen

Det har skett tre större kärnkraftsolyckor i världen: en i Harrisburg (USA) 1979, en i Tjernobyl (nuvarande Ukraina) 1986 och en i Fukushima (Japan) 2011.

Fukushima Dai-ichi 2011

Den 11 mars 2011 inträffade en jordbävning och tsunami som ledde till en allvarlig kärnkraftsolycka i Fukushima, Japan. Jordbävningen var av en av de högsta magnituderna som någonsin har observerats.

Kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi, som hade sex reaktorblock, var konstruerat för att stå emot jordbävningar och flodvågor men inte flodvågor av den höjd som följde på jordbävningen den 11 mars 2011.

En serie med flodvågor slog ut både ordinarie elmatning, reservkraft, ställverk samt batterier vid de tre reaktorer som vid tillfället var i drift (nummer 1, 2 och 3). Trots att all elförsörjning till reaktorerna var utslagen lyckades driftledningen och operatörerna med att i varierande grad upprätthålla kylningen till reaktorerna med hjälp av kylsystem som drevs med ånga som produceras via reaktorn, eller i fallet med reaktor 1 via en så kallad hjälpkondensor. Insatserna var dock inte tillräckliga. När kylningen slutligen upphörde överhettades reaktorerna vilket ledde till omfattande härdskador, och – beroende på reaktor – härdsmältor i olika grad. Detta har bekräftats med hjälp av visuella robotinspektioner.

Under ett reaktorhaveri med omfattande bränsleskador produceras stora mängder vätgas under våldsam värmeutveckling, vilket även skedde under haveriförloppet i Fukushima. Den producerade vätgasen läckte ut från reaktorernas inneslutningar till de anliggande reaktorbyggnaderna och bildade där med luftens syre en brännbar och explosiv knallgas. Reaktorbyggnaderna till reaktorerna nummer 1, 3 och 4 förstördes på så sätt i knallgasexplosioner vilket försvårade haverihanteringen ytterligare.

Reaktorernas härd- och inneslutningsskador ledde till att stora mängder radioaktiva ämnen spreds till omgivningen.

Den japanska strålsäkerhetsmyndigheten klassade initialt kärnkraftsolyckan som en fyra på den sjugradiga internationella INES-skalan. Olyckan klassades sedan om vid två tillfällen. Den slutliga klassificeringen blev en sjua (stor olycka) på INES-skalan, samma klass som olyckan i Tjernobyl.

Mätningar i Sverige

I samband med kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 gjordes mätningar av luft, vatten och gräs även i Sverige. Mätningarna visade att vi i Sverige inte påverkades av olyckan i Japan.

Mer information

Tjernobyl 1986

Olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl inträffade i reaktor nummer 4 den 26 april 1986 när reaktoroperatörerna skulle genomföra ett säkerhetstest. Olyckan berodde på flera faktorer som samspelade där viktiga komponenter var reaktorns konstruktion, att delar av säkerhetssystemet var frånkopplat, att det experiment som skulle genomföras avbröts och startades om på nytt, samt misstag från operatörerna. 

Det frånkopplade säkerhetssystemet och operatörernas missgrepp ledde till att reaktoreffekten steg mycket snabbt – på några få sekunder – till tiotals gånger normal full effekt.

Effektutvecklingen ledde i sin tur till att bränslet blev kraftigt överhettat och i kontakten med det omgivande kylvattnet följde två ångexplosioner. Impulsen från ångexplosionerna förstörde överdelen av reaktorn och taket på reaktorbyggnaden och exponerade resterna av den skadade reaktorhärden helt fritt för omgivningen.

Olycksförloppet ledde till en brand i den grafit som ingick i reaktorkonstruktionen. Branden i de frilagda härdresterna förde ut stora mängder radioaktiva ämnen rakt upp i luften till drygt en kilometers höjd. Olyckan komplicerades dessutom av att grafitbränder är svåra att bemästra och släcka vilket medförde att branden pågick under flera dagar. De radioaktiva ämnena drev sedan i väg med vindarna mot nordväst, bland annat till Sverige. Det radioaktiva molnet passerade över Sverige den 27 april och upptäcktes av mätutrustning vid Forsmarks kärnkraftverk den 28 april 1986.

Tjernobylolyckan klassas som en nivå 7 (stor olycka) på den 7 gradiga INES-skala.

Mer information

Harrisburg (Three Mile Island) 1979

Den 28 mars 1979 inträffade en olycka i reaktor nummer 2 i kärnkraftverket Three Mile Island, 15 kilometer från Harrisburg i Pennsylvania. Reaktorn hade bara varit i drift några månader och olyckan startade med att en ventil kopplad till reaktorns primärsystem – det system som innehåller vattnet som omger reaktorn – hade fastnat i öppet läge. Lägesindikeringen för reaktoroperatörerna var otydligt utformad och visade enbart att ventilen hade frångått sitt ”öppet” läge, inte att ventilen var stängd.

Genom den öppna ventilen försvann reaktorns kylvatten utan att operatörerna lyckades identifiera vad som pågick. Operatörerna var istället fokuserade på att lösa det som av dem uppfattades som störningen, vilket medförde att operatörerna felbedömde situationen. Den anläggningsstatus som operatörerna uppfattade och arbetade efter gjorde att de stängde av nödkylningen och dessutom aktivt ledde bort ännu mer av reaktorns kylmedel från primärsystemet.

Dessa missgrepp ledde slutligen till att reaktorn överhettades med omfattande bränsleskador och en partiell härdsmälta som följd. Radioaktiva ädelgaser frigjordes från reaktorolyckan och spreds till omgivningen, men omgivningskonsekvenserna i form av stråldoser var begränsad.

Olyckan i Harrisburg brukar användas som ett exempel för att påvisa betydelsen av en reaktorinneslutning som omger reaktortanken och som kvarhåller de radioaktiva ämnena vid en eventuell reaktorolycka. Även om en jämförelse med Tjernobyl haltar på flera sätt, demonstrerar händelseutvecklingen och konsekvenserna av Tjernobylolyckan respektive olyckan i Three Mile Island vikten av en inneslutning.

Olyckan i Harrisburg startade en mängd aktiviteter inom området svåra haverier, både internationellt och i Sverige. En viktig lärdom av händelserna i Harrisburg var att svåra haverier kan inträffa. Inställningen hade fram till olyckan varit att svåra haverier var så osannolika att de inte behövde beaktas i konstruktionen av reaktorer. En annan viktig lärdom var utformningen av instruktioner för operatörerna, som omformades till att beakta anläggningens symptom snarare än att identifiera en händelse som operatörerna ska agera på.

Efter olyckan i Harrisburg och den förändrade synen på att svåra haverier kan inträffa ställde Sveriges regering krav på att de svenska kärnkraftverken skulle installera haverifilter som ska filterera i stort sett alla radioaktiva ämnen utöver ädelgaser och begränsa konsekvenserna av landkontaminering vid en eventuell reaktorolycka.

Harrisburgolyckan klassas som nivå 5 (olycka med risk för omgivningen) på den 7 gradiga INES-skalan.

Mer information

Senast uppdaterad: