Cesium-137 i renar
Renarnas föda vintertid består till stor del av lavar, som tar upp sin näring direkt från det som faller ned på dem. Det kan leda till mycket höga halter radionuklider i lavar, och därmed i renkött, i områden med nedfall.
Kött som riskerar att innehålla mer cesium-137 (137Cs) än 1500 Bq/kg måste kontrolleras innan det får säljas. Denna kontroll har utformats och beslutats av Livsmedelverket inför varje slaktsäsong, men från juni 2022 hanteras mätningar av 137Cs av företagen i deras egenkontroll, precis som övriga risker med livsmedel. Efter Tjernobylolyckan har flera hundra tusen mätningar gjorts inom kontrollbesiktningen av kött i samband med slakt. Huvudsyftet med mätningarna har varit att hitta och sortera bort renkött med otillåtet höga halter.
Byar har friklassats
Med tiden har hela eller delar av samebyar friklassats från kontrollmätningar ur köttkvalitetssynpunkt. I många av dessa byar har ändå stickprov (cirka 30 renar) tagits vid ett mindre antal slakttillfällen. Syftet med denna miljöövervakning är att långsiktigt kunna följa den naturliga utvecklingen av 137Cs i renar i hela renbetesområdet.
Halterna 137Cs i ren var relativt höga redan under 1950–1970-talens provsprängningar. De högsta halterna uppmättes i mitten av 1960-talet när sprängningarna kulminerade. Medelvärdet för hela renbetesområdet var vintern 1964–1965 cirka 2 200 Bq/kg. Enskilda prover varierade mellan 625 och 3 900 Bq/kg. Eftersom nedfallet drabbade hela renbetesområdet över en period av många år var de regionala skillnaderna relativt små. Senare mätningar visade att halten 137Cs med ursprung från provsprängningarna fortfarande var i genomsnitt 150–300 Bq/kg i slutet av 1980-talet.
Betesområdet drabbades ojämnt
Nedfallet efter Tjernobylolyckan drabbade renbetesområdet mycket ojämnt. Medelvärdet under första vintern efter olyckan var i många samebyar mindre än 500 Bq/kg, medan de värst drabbade byarna hade medelvärden på över 30 000 Bq/kg. Medelhalterna har sedan dess minskat beroende på olika åtgärder såsom val av betesområden och stödutfodring inför slakten samt på en reell minskning i naturliga ekosystem.
Förutom att halterna minskar med tiden på grund av det fysikaliska sönderfallet minskar tillgängligheten av 137Cs även i och med att det sker en viss transport och fastläggning i marken. Detta syns på flera sätt. Transferfaktorerna, det vill säga storleken på överföring från mark till ren, var mycket högre i de områden där färskt cesium tillförts efter Tjernobylolyckan. I nordligaste Sverige, där gammalt cesium från bombproverna utgjorde nära hälften av det cesium som fanns i marken, var transferfaktorn < 0,4 m2/kg det första året efter Tjernobylolyckan, medan transferfaktorn längre söderut, där andelen färskt cesium var hög, var cirka 0,8 m2/kg.
Transferfaktorerna inom ett och samma område sjunker också med tiden. Detta innebär att den effektiva halveringstiden de sex första åren efter olyckan var betydligt kortare än den fysikaliska, i genomsnitt 3,8 år. Betydelsen av de processer som minskar tillgängligheten avtar med tiden och de effektiva halveringstiderna ökar.
Halterna stiger på vintern
Det har normalt sett varit en stor årstidsvariation i 137Cs-halt i ren beroende på att födan varierar över året. Under sommaren äter renen mycket gröna växter medan vinterfödan till stor del består av lav. Detta leder till att halterna i ren stiger på vintern. Vissa år kan halterna börja stiga tidigare på hösten om det är god tillgång på svamp som också kan innehålla mycket 137Cs. Halterna i sommarfödan minskar snabbt de första åren när cesium till viss del fastläggs i marken, men denna minskning kan förväntas begränsas när jämvikt har uppnåtts i marken. Halterna i lavarna påverkas dock inte av markprocesser utan är beroende av deposition och intern omsättning vilket innebär att minskningen i lav kan förväntas fortgå i ungefär samma takt. Detta innebär att de höga vinterhalterna minskar relativt fort och konstant, medan sommarhalterna minskar allt långsammare. Skillnaderna i 137Cs-halt mellan årstiderna minskar därmed med tiden.
Ren innehåller också höga halter av naturligt förekommande bly-210 (210Pb) och polonium-210 (210Po) beroende på att lavarna de äter vintertid har höga halter. 210Po-halten i renkött ökar därför under lavbetessäsongen (oktober till april) varefter den sjunker raskt på liknande sätt som för 137Cs. När renen äter laven binds blyet i benen och poloniet går främst till köttet. De högsta halterna av 210Pb, runt 200 Bq/kg, har således mätts i benen. Medelvärdena för renköttsprover tagna i Härjedalen var 13 Bq/kg för 210Po och 0,67 Bq/kg för 210Pb.